|
|
Personer /
AndersSvenssonSpelmannen Anders Svensson Backstugan Sjöaryd under Vrankunge Västergård, Skatelövs socken i Kronobergs län Anders Svensson föddes den 2 januari 1795 i Skjur, Tävelsås socken. Föräldrarna var Sven Jonasson (född 1746 i Sandsjö – död 1833 i Skjurkvarn) och Helena/Lena Jonasson (1759 – 1812). Fadern var bonde och brukade en av de två gårdarna i Skjur. Av de åtta barnen var Anders näst yngst. Han tjänade först som dräng i Tofta Södregård, Tävelsås socken 1817–1819, flyttade därifrån 1821 till Skäggalösa Gunnarsgård (ägdes av Sunnanvik), vidare till Vrankunge Storegård, därefter till granngården Vrankunge Västergård och slutligen till underliggande backstugan Sjöaryd där han dör 89 år gammal, den 4 april 1884. Omnämnd som f.d. nämndeman, änkling och fattighjon i husförhörslängden. Husförhör och nattvarden bevistades inte. Anders gifte sig med Martha Andersdotter, född 1 februari 1809 i Skatelöv socken, död nyårsafton 1857 i Sjöaryd. De fick barnen Sven Magnus född 1845 och Johan Gustav född 1850. Familjen bodde då i backstugan och fick fattighjälp. Det var säkert riktigt fattigt då hustrun häktades 1847 för stöld i Västergården. Av Ingolf Berg Spelmanstradition Under rubriken ”Huru jag fann en blind spelman i Wärend” berättade Södling i ett brev till Smålandsposten att han under sin dokumentationsresa 1874 besökte insamlarkollegan Gunnar Olof Hyltén-Cavallius på Sunnanvik. Denne ”skjutsade mig en dag”, skriver Södling, ”till en nära 80-årig och nästan blind speleman (å fiol) – fordom hemmansägare och nämndeman – nu inhyst uti en den eländigaste backstuga. Huruledes han kommit så vidt i elände hör icke hit – endast att han sjelf icke varit orsaken dertill.” Södling nämner aldrig spelmannens namn, men av hans efterlämnade notsamlingar framgår att det rör sig om Anders Svensson (1795–1884), som i husförhörslängden från samma tid står omnämnd som f.d. nämndeman, nu änkling och fattighjon, bosatt i backstugan Sjöaryd under Vrankunge Västergård i Skatelövs socken. I sitt brev till Smålandsposten redogjorde Södling för tre viktiga upptäckter som han gjorde hos spelmannen Anders Svensson: ”1:o lära en ny primitiv stämning å fiolen, kallad ’tabel-ton’. De båda gröfre strängarne stämas i ostrukna och ettstrukna f, hvarigenom erhålles en beständig, fördubblad bas till den enda tonart, hvari kan spelas. Detta är fiolens ur-stämning, och för mig obekant, ehuru jag förut har 8 à 9 olika stämningar.” Att Södling, utan tidigare erfarenhet av denna fiolstämning, direkt kunde avgöra att detta måste ha varit instrumentets ”ur-stämning” är symtomatiskt för hans intuitiva metod, som emellertid inte sällan ledde honom fel. Omstämningen till FFAE förekommer i flera låtsamlingar från 1700-talet och 1800-talets början (exempelvis Fogelbergs, Styrlanders och Dahl/Nordlunds notböcker), vilket snarare tycks peka på att omstämningen hör ihop med ett visst historiskt stilskikt, som sannolikt inte är uråldrigt. Uttrycket ”tabel-ton” är intressant och utan självklar tolkning, i varje fall för undertecknad. Kan det ha släktskap med ”tappla” som kan betyda klinka/ fingra/spela på musikinstrument? ” 2:o Spelade han en polska i ren dorisk tonskala. Jag har under 30 års sökande aldrig förut mer än en enda sådan å fiol utförd melodi, högeligen intressant ur både historisk och musikalisk synpunkt.” I Södlings samlingar finns två låtar som kan knytas till Anders Svensson. En av dem, nr 131, går mycket riktigt i ren dorisk tonart, det vill säga pianots vita tangenter med start från ”d” (ett mollmodus med stor sext och stor inledningston). ” 3:o En polska i 5/8-dels takt, i moll – aldrig tillförene funnen. Blott en enda gång, för 16 år sedan (i Dalarne) fann jag 5/8-delspolskor: med de voro i dur 2, och en i blandad dur och moll på samma grundton.” Utifrån Södlings synpunkt var asymmetriska taktarter ett tecken på hög musikalisk utveckling, och att hitta exempel på detta i Sverige bekräftade hans bild av hur framstående den äldre svenska folkmusiken hade varit (nr 244 i Södlings samling). Einar Övergaard brottades några decennier senare med liknande metriska problem kring västsvenska och norska låtar; idag betraktas den typ av låtar vanligtvis som en slags tretakt med olika långa taktdelar. Södling sparade inte på krutet kring värdet av dessa upptäckter. ”Och tro mig på mitt ord, hvars sanning inför sakkunnige kan bevisas: denne gamle blinde har för vetenskapen och konsten gjort d. v. s. kommer att med sitt bidrag göra större gagn, än hans verldsryktbara sockenbo, Kristina Nilsson!” Södling inarbetade upptäckterna från Vrankunge i sitt manuskript Svenska folkmusikens historia och kulturhistoriska betydelse, som dock ännu inte utgivits (men jag arbetar med en kommenterad utgåva). Carl Erik Södling saknade själv ekonomiska förutsättningar att gengälda spelmannen efter förtjänst, och därför uppmanade han smålänningarna att lämna bidrag till att ”förljuva den gamles sista dagar, att försona honom med ett helt lifs olyckor!” Smålandsposten publicerade Södlings brev 23 oktober 1874 med ett tillägg där de uppmanade läsekretsen till givmildhet och att bidrag kunde skickas via tidningen och att dessa skulle redovisas. Jag har dessvärre inte funnit uppgifter om att tidningen redovisade några intäkter som kom Anders Svensson till del. Men vi kan alltid hedra Svensson och Södlings minne genom att hålla låtarna levande! Mathias Boström Arkivchef Smålands Musikarkiv PS. Låtarna efter Anders Svensson hittar man dels via fmk.musikverket.se (sök efter ”Anders Svensson Vrankunge”), dels i Magnus Gustafssons Folkmusik från Småland och Öland (1983), nr 214–215. Bild ovan: Notexempel från Folkmusikkkommissionen databas. Källa; Artikeln ”Fotnot från arkivet”, Tidskriften ”Spelfot”, Smålandsringen - Medlemsblad för Smålands spelmansförbund och Folkdansringen Småland-ÖlandÅrgång 50 - Nr 2 maj 2021 Låtar i kategorin AndersSvensson |
