Ingår i kategorin Spelmän.

Lapp-Nils, samisk spelman döpt till Nils Jonsson och levde mellan 1804 och 1870. Han föddes i Hallen, Jämtland.

Han börjar spela fiol mycket tidigt och som tonåring får han spelmansutbildning i Norge. Han återvänder i 20-årsåldern till Jämtland där han redan fått rykte om sig. Lapp-Nils verkar sedan som spelman och gårdfarihandlare med samiska produkter i stora delar av södra Norrland.

Tillsammans med spelkamraten Lapp-Jonas från Oviken uppträdde Lapp-Nils även på Stockholms gator och torg. Enligt traditionen gjorde de goda förtjänster. Iklädda sina samedräkter utgjorde de ett exotiskt inslag i gatubilden. Under sina spelmansvandringar lärde Lapp-Nils ut många polskor, skänklåtar, brudmarscher och andra låtar.

Nils gifte sig 1829 med en dotter till en Offerdalslapp. Hon hette Kristina Clemensdotter, kallades för Lapp-Kersti och blev hans ständiga följeslagare på färderna. År 1837 flyttade de till ett dagsverkstorp i byn Hållan i Offerdal. Efter några år i Hållan flyttade de till det s.k. Lapp-Nils-torpet som ligger en kilometer norr om Önet. Flera av hans elever kom till Lapp-Nils-torpet och som betalning för fick de hjälpa till att köra in hö, hugga rönn och skrapa rönnbark till korna.

Han ligger begravd vid Offerdals kyrka, Ede, Krokoms kommun, Jämtland. En minnessten har rests till hans ära. När den avtäcktes år 1943 spelade Olle Falk, en Offerdalsspelman som har fört arvet från Lapp-Nils vidare.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Lapp-Nils

Från Svenska Låtar "Jämtland och Härjedalen":

Intet namn intager en så dominerande plats i spelmanskretsar i Jämtland som Lapp Nils, och ingen har i så hög grad som han satt sin prägel på jämtländsk folkmusik. I norra och västra jämtland tycks han ha övat sitt huvudsakliga inflytande, men han har gjort sig känd och uppskattad också i andra delar av detta landskap liksom även i Medelpad och Hälsingland. Flertalet av de spelmän, vilkas låtar här komma att framläggas för offentligheten, ha - antingen direkt som Lapp Nils' lärjungar, eller i andra och tredje hand - rönt inflytande av denne märklige spelman. Knappast någon jämtlandsspelman, åtminstone av den äldre generationen, som varit mån om sitt spelmansanseende, har kunnat underlåta att tillägna sig åtminstone någon eller några av de melodier, vilka tack vare Lapp Nils kommo att spridas över en stor del av landskapet.

Sin berömmelse hade Lapp Nils icke sin börd att tacka för. Hans verkliga namn var Nils Johansson, och han var född den i 8 maj 1804 i Hallen, i ett torp, kallat Fernbergstorpet, beläget vid landsvägen ett par kilometer väster om Hallens kyrka. Fadern hette Jonas, var sockenlapp i Hallen, och hade till huvudsyssla att draga huden av hästar och hundar, ett yrke som var tämligen föraktat.

Den miljö, vari Lapp Nils uppväxte, syntes snarare vara ägnad att undertrycka hans musikaliska anlag, än att uppmuntra dem. Fadern, som var religiös, sökte hindra honom från att spela. Men sonens längtan efter musik stod ej att stävja. Han smög sig hemifrån till de gårdar, där spelmän funnos och lärde sig så småningom de första grunderna.

Hans rykte som spelman synes hava grundlagts vid ett kyrkbröllop i en grannsocken, där två gamla och skickliga spelman jämte honom voro lejda för högtiden. Bröllopet varade i sju dagar. När det var slut, stod det klart för alla, att Lapp Nils var den skickligaste av de tre, och därmed var hans rangplats bland jämtlands spelmän given. Otaliga legender äro förbundna med hans personlighet. I ett hänseende äro de alla överensstämmande: han hämtade icke sin inspiration från onda makter, utan från goda.

Han var blid till sitt väsen och ren i seder samt fördrog intet rått och bullersamt på de lekstugor där han spelade.

De legender, vilka man älskade att binda vid hans personlighet, tala också med förkärlek om hur sjuka sinnen läktes, hur fiender försonades och hur disharmonier vändes i harmoni. Legender av denna art ha alltid haft sin djupa innebörd: de förråda människornas åtrå efter att se det sköna förbundet med djupa etiska livskällor. Och säkert ha få av folkmusikens gestalter så förenat en stor musikalisk begåvning med ett försynt och fromt liv som Lapp Nils.

Han var känd överallt. Härtill bidrog väl i icke ringa grad, att han som gårdfarihandlande färdades vida omkring, icke blott i Jämtland, utan även i de angränsande landskapen, i synnerhet i Medelpad och Hälsingland. Han ägde häst och renar, gjorde affärer, och spelade där han drog fram. Ofta bytte han fioler och fick gärna mellangift, då de instrument, som spelats av honom, voro mycket efterfrågade.

Lapp Nils komponerade mycket själv. Men även de äldre melodierna omformade han och präglade dem med sin individualitet, vilket delvis förklarar den egendomliga karaktär, dessa låtar ha. Särskilt gäller detta polskan, jämtpolskan, eller som den ock i norra och västra jämtland benämnes, LappNils-polskan, varmed här förstås polskor av åttondels- och trioltyp. De ha alla något gemensamt, ett särdrag, som synes peka hän på en och samma kompositör. Alla tillskrivas de Lapp Nils.

Dessa polskor kunna väl i rent melodiskt hänseende ha sina likar i andra svenska landskap, eller måhända t. o. m. överträffas, exempelvis av åtskilliga Dalpolskor, men i rytmiskt hänseende torde jämtpolskan, temperamentsfull och uppfinningsrik som den är, böra ställas främst bland våra triolpolskor.

Huruvida melodierna, så som de i dessa uppteckningar föreligga, äro trogna kopior av originalen, torde dock kunna ifrågasättas. Man har skäl att antaga att en del förvanskningar förekomma, en omständighet som lätt kommer till synes om man jämför uppteckningar från olika spelmän av en och samma melodi. En eller ett par överskjutande taktdelar, som äro tillfinnandes i en spelmans version av låten, saknas hos en annan. Denne, åter, kan ha borttappat en taktdel på annat ställe i låten. Genom att jämföra dessa versioner kan man ibland tämligen väl bilda sig en föreställning om hur låten ursprungligen sett ut.

Inskjutna och borttappade taktdelar förorsaka ofta oregelbundenheter i jämtpolskorna och vålla ofta stort huvudbry vid uppteckningen av desamma. De göra en mången gång betänkt på att avstå från taktuppdelningen av dylika polskor, eller ock att låta så beskaffade takter stå kvar med sitt oriktiga antal taktdelar. För låtens njutbarhet i musikaliskt hänseende och dess användbarhet till dansen ha dessa oregelbundenheter, egendomligt nog, icke någon nämnvärd betydelse.

Enligt samstämmiga vittnesbörd skulle Lapp Nils haft en ovanlig förmåga att med sin musik fängsla sina åhörare. Det hände ibland "när han var i tagen" att dansen upphörde och alla ställde sig att lyssa till hans spel. Att han hade en stor repertoar säger sig självt. Per Danielsson i Åsan, själv framstående spelman och lärjunge till Lapp Nils, berättar att när Lapp Nils "kom på den kanten" brukade han omedelbart gå över från den ena låten till den andra, och att han kunde spela polskor oavbrutet en hel natt, utan att taga om någon enda. Han var en mästare på fiol, även då det gällde att hålla andra stämman eller, såsom termen lyder på jämtska, "spela simelt". Här tycks han ha funnit en uttrycksform för sina musikaliska ingivelser, och här lade han in hela sin konst. Det berättas också att Lapp Nils' store kollega på norska sidan och rival om mästerskapet i Jämtland och Tröndelagen, spelmannen Gunnar Dahllie, efter att vid ett storbröllop hava hört Lapp Nils spela sekund åt en av sina lärjungar, offentligt proklamerat honom som sin överman.

Lapp Nils spelade mycket "i lägen" och använde sig ofta av medljudande strängar. Fiolen uppstämdes med basen till a och ansågs därmed "få högre röst". När polskan var slutspelad, togs gärna sista tonen octavo utdragen. Han hade tydligen en rätt så ingående kunskap om fiolens resurser, vilka han genom dubbelgrepp o. d. även förstod att tillgodogöra sig. Denna färdighet är så mycket mer anmärkningsvärd, som Lapp Nils ej kunde använda sig av sitt vänstra lillfinger. Det berättades, att han skulle ha mist sitt finger nere i Hälsingland, där en avundsam spelman ville "se hans hand" och då passade på att knäcka av lillfingret. Enligt annan utsago skulle han fått den avbiten av en spelman, som därigenom sökte beröva honom konsten att spela.

På äldre dagar flyttade Lapp Nils från Brasta i Hallen till Offerdal, där han som odalstorpare tillbragte sin återstående levnad. Han blev religiös och slutade upp med fiolspelet, sålde fiolen och var utan en sådan i två år. Sin kärlek till musiken kunde han dock aldrig övervinna, men han tycks ha slitits mellan denna sin kärlek och en religiös känsla av att begå en synd med sitt spel. Från dessa sista år berättade en gammal gumma från Are för Nils Andersson: "Det var sedan Lapp Nils blivit gammal och giktbruten" - han led av kallbrand i ena benet - "och han hade då blivit 'andlig'. En dag kom han in på ett ställe i Offerdal, där en pojke höll på med att öva sig på fiolen. 'Du ska int' spela fiol', sade Lapp Nils, 'det kommer så mycken synd av den fiolen'. 'A', tyckte pojken och de andra, 'om man brukar den med måtta och endast till tidsfördriv, så måtte det väl inte vara synd?' Lapp Nils ombads att spela, men vägrade. 'Ni kan väl åtminstone spela 'Förlossningen är vunnen' för oss, däri måtte väl inte ligga någon synd'. Lapp Nils gav med sig och spelade psalmen. Och något så härligt har jag varken förr eller senare hört", sade gumman och tillade: "Gud vet, var han fick alla toner ifrån - så obegripligt, genomförande vackert, att det grep en innerst i hjärteroten". Efter detta spelade Lapp Nils på allas enträgna böner en brudlåt, men sedan var det slut.

De gamlas vittnesbörd äro så enstämmiga, då det gäller att framhålla hans utomordentliga musikaliska egenskaper, att vi ej kunna tvivla på att han måste ha varit ett sällsynt musikaliskt geni som i förmåga att ge liv och form åt sina konstnärliga impulser stått framom alla sina samtida medtävlare i spelmanskonsten.

Lapp Nils avled den 18 april 1870 och ligger begraven på Offerdals kyrkogård. Hans namn kommer att bevaras i troget minne, så länge kärleken till gammallåten lever kvar.

Lapp-Nils

Från Svenska Låtar "Jämtland och Härjedalen":

Låtar i kategorin Lapp-Nils