Ackord

Mycket kortfattat:

Durackord

Man delar in ackordfärgningar för durackord i dominantiska och icke-dominantiska färgningar. Dominantiska är de som innehåller en liten 7:a: 7, 9, 11 och 13. De icke-dominantiska är alla andra, t ex de som bygger på stor 7:a (maj7, maj9 mfl) och de som bygger på 6:a (6, 6/9 mfl).

Ett dominantiskt ackord kan oftast bytas mot ett annat dominantiskt ackord, t ex är 9 en utbyggnad av 7 och de är i stort sett helt utbytbara. Detsamma gäller för icke-dominantiska ackord - te x är maj7 och maj9 helt utbytbara.

Mollackord

Mollackord blir aldrig dominantiska. Det karaktäristiska i ett dur-7-ackord är inte 7:an i sig - tritonusintervallet mellan durtersen och 7:an skapar den ledverkan som känns dominantisk. Detta uppstår inte i ett mollackord, eftersom det är en ren kvint mellan molltersen och 7:an.

För mollackord gäller tumregeln att man kan slänga på hur mycket färgningar som helst utan att funktionen ändras. Åtminstone alla färgningar som är 7-baserade (m⁷, m⁹, m¹¹) är lugna och stabila. m⁶ och m¹³ sticker ut lite mer, eftersom den stora sexten skapar ett tritonusintervall mot molltersen - men de är ändå inte särskilt ledande i sin karaktär.

Dominantiska färgningar

Rent teoretiskt består dessa av tersstaplingar:

(:music:) X:1 M:none L:1/4 K:C "C7"[CEG_B]|"C9"[CEG_Bd]|"C11"[CEG_Bdf]|"C13"[CEG_Bdfa]| (:musicend:)

Ju högre siffra, desto fetare klang alltså. Siffran 9 syftar alltså på sekunden (en nona från grundtonen), men implicerar 7:an. (Vill man ha 9:an utan 7:a måste man skriva "add9"). Detta gör ju att 13 borde innehålla samtliga 7 skaltoner, då den implicerar både 11, 9, 7 och grundtreklangen 5, 3, 1! Så spelar man dock normalt inte eftersom det blir för grötigt. Man får helt enkelt reducera bort vissa toner för att få fram de viktigaste.

Kvinten ryker först. Den har man i stort sett aldrig med. Grundtonen brukar man också ta bort om den ändå finns hos basisten (vilket den oftast gör). Återstår dessa karaktärstoner

7: 3, 7
9: 3, 7, 9
11: 7, 9, 11
13: 3, 7, 13, plus ev 9

På piano finns några standardläggningar (vänsterhanden tar grundtonen, C):

(:music:) X:2 M:none L:1/4 K:C "C7"[E_B]|"C9"[E_Bd][DE_B]|"C11"[_B,DF]|"C13"[_B,EA][_B,DEA]| (:musicend:)

Notera att C¹¹ är detsamma som ett Bb-ackord med C i basen!

Altereringar

Står det G^13(#9) ("G tretton plus nio") eller G^13(b9) ("G tretton minus nio") så betyder det ett G13-ackord där 9:an är altererad, dvs höjd eller sänkt. Man flyttar alltså i detta fall 9:an ett halvt steg upp resp ned.

(:music:) X:2 M:none L:1/4 K:C "C13(b9)"[_B,_DEA]| (:musicend:)

På gitarr är det en hel vetenskap med alla grepp för olika färgningar, men dessa två är vanliga, enkla och bra att kunna:

13 är alltså ett barré-ackord precis som ett vanligt uppflyttat E7. 9 spelar man bara på de fyra mittensträngarna. På bilden visas ett C9, men det är ju bara att flytta runt.

EBRgm7 , [url=http://ecbayovoikbt.com/]ecbayovoikbt[/url], [link=http://clgwiudieylm.com/]clgwiudieylm[/link], http://lgpqubdulqdw.com/

Do you have more great articels like this one?

Man delar in ackordfärgningar för durackord i dominantiska och icke-dominantiska färgningar. Dominantiska är de som innehåller en liten 7:a: 7, 9, 11 och 13. De icke-dominantiska är alla andra, t ex de som bygger på stor 7:a (maj7, maj9 mfl) och de som bygger på 6:a (6, 6/9 mfl).

För mollackord gäller tumregeln att man kan slänga på hur mycket färgningar som helst utan att funktionen ändras. Åtminstone alla färgningar som är 7-baserade (m⁷, m⁹, m¹¹) är lugna och stabila. m⁶ och m¹³ sticker ut lite mer, eftersom den stora sexten skapar ett tritonusintervall mot molltersen - men de är ändå inte särskilt ledande i sin karaktär.

Mollackord blir aldrig dominantiska. Det karaktäristiska i ett dur-7-ackord är inte 7:an i sig - tritonusintervallet mellan durtersen och 7:an skapar den ledverkan som känns dominantisk. Detta uppstår inte i ett mollackord, eftersom det är en ren kvint mellan molltersen och 7:an.

Notera att C¹¹ är detsamma som ett Bb-ackord med C i basen!

Mollackord blir aldrig dominantiska. Det är egentligen inte 7:an i sig, utan tritonusintervallet mellan durtersen och låga 7:an som skapar den ledverkan som känns dominantisk. Denna uppstår inte i ett mollackord, eftersom det är en ren kvint mellan molltersen och 7:an.

För mollackord gäller tumregeln att man kan slänga på hur mycket färgningar som helst utan att funktionen ändras. Åtminstone alla färgningar som är 7-baserade (m7, m9, m11) är lugna och stabila. m6 och m13 sticker ut lite mer, eftersom den stora sexten skapar ett tritonusintervall mot molltersen - men de är ändå inte särskilt ledande i sin karaktär.

13 är alltså ett barré-ackord precis som ett vanligt uppflyttat E7. 9 spelar man bara på de fyra mittensträngarna. På bilden visas ett C9, men det är ju bara att flytta runt.

På gitarr är det en hel vetenskap med alla grepp för olika färgningar, men dessa två är vanliga, enkla och bra att kunna:

Attach:gitarr.gif

13 är alltså ett barré-ackord precis som ett vanligt uppflyttat E7. 9 spelar man bara på de fyra mittensträngarna. På bilden visas ett C7, men det är ju bara att flytta runt.

Notera att C11 är detsamma som ett Bb-ackord med C i basen!

(:music:) X:2 T: M:none L:1/4 K:C "C13(b9)"[_B,_DEA]| (:musicend:)

M:none

M:none

Man delar in ackordfärgningar för durackord i dominantiska och icke-dominantiska färgningar. Dominantiska är de som innehåller en liten 7:a: 7, 9, 11 och 13. De icke-dominantiska är alla andra, t ex de som bygger på stor 7:a (maj7, maj9 mfl) och de som bygger på 6:a (6, 69 mfl).

"C7"[CEG_B]|"C9"[CEG_Bd]|"C11"[CEG_Bdf]|"C13"[CEG_Bdfa]|

Ju högre siffra, desto fetare klang alltså. Siffran 9 syftar alltså på sekunden (en nona från grundtonen), men implicerar 7:an. (Vill man ha 9:an utan 7:a måste man skriva "add9"). Detta gör ju att 13 borde innehålla samtliga 7 skaltoner, då den implicerar både 11, 9, 7 och grundtreklangen 5, 3, 1! Så spelar man dock normalt inte eftersom det blir för grötigt. Man får helt enkelt reducera bort vissa toner för att få fram de viktigaste.

7: 3, 7
9: 3, 7, 9
11: 7, 9, 11\\

På piano finns några standardläggningar (vänsterhanden tar grundtonen, C):

(:music:) X:2 T: M:2/4 L:1/4 K:C "C7"[E_B]|"C9"[E_Bd][DE_B]|"C11"[_B,DF]|"C13"[_B,EA][_B,DEA]| (:musicend:)

Altereringar

Står det G^13(#9) ("G tretton plus nio") eller G^13(b9) ("G tretton minus nio") så betyder det ett G13-ackord där 9:an är altererad, dvs höjd eller sänkt. Man flyttar alltså i detta fall 9:an ett halvt steg upp resp ned.

T:

Ju högre siffra, desto fetare klang alltså. Siffran 9 syftar alltså på sekunden (en nona från grundtonen), men implicerar 7:an. Detta gör ju att 13 borde innehålla samtliga 7 skaltoner, då den implicerar både 11, 9, 7 och grundtreklangen 5, 3, 1. Så spelar man dock normalt inte eftersom det blir för grötigt. Man får helt enkelt reducera bort vissa toner för att få fram de viktigaste.

Kvinten ryker först. Den har man i stort sett aldrig med. Grundtonen brukar man också ta bort om den ändå finns hos basisten (vilket den oftast gör). Återstår dessa karaktärstoner

7: 3, 7 9: 3, 7, 9 11: 7, 9, 11 13: 3, 7, 13, plus ev 9

Mycket kortfattat:

Durackord

Man delar in ackordfärgningar för durackord i dominantiska och icke-dominantiska färgningar. Dominantiska är de som innehåller en liten 7:a: 7, 9, 11 och 13. Till de icke-dominantiska hör de som bygger på stor 7:a (maj7, maj9 mfl) och de som bygger på 6:a (6, 69 mfl).

Ett dominantiskt ackord kan oftast bytas mot ett annat dominantiskt ackord, t ex är 9 en utbyggnad av 7 och de är i stort sett helt utbytbara. Detsamma gäller för icke-dominantiska ackord - te x är maj7 och maj9 helt utbytbara.

Mollackord

Mollackord blir aldrig dominantiska. För mollackord gäller tumregeln att man kan slänga på hur mycket färgningar som helst utan att funktionen ändras. (Nåja, nästan)

Dominantiska färgningar

Rent teoretiskt består dessa av tersstaplingar:

(:music:) X:1 T:Dominantiska färgningar M:2/4 L:1/4 K:C "C7"[CEG_B]"C9"[CEG_Bd]|"C11"[CEG_Bdf]"C13"[CEG_Bdfa]| (:musicend:)